Eskilstuna Blacksmith 1:st edition, 2014

Den 22:a juni klockan 08:00 var vi 9 stycken som möttes vid Runstenen bakom Bygma.  Vädret var inte så läckert. Ganska kall luft, blåsigt och regn i luften. Men vi var glada ändå.

Foto: Johan Dalkvist

Foto: Johan Dalkvist. Innan start, vid runstenen. Henrik, Patrik, Peter, Micke, Erik, Maria, Anders & Henrik.

Vi satte av åt Djurstahållet och sprang på härliga stigar i några km tills vi kom fram till Årbyspåret där vi förlängde löpningen fram till Gyllenhielmska leden som vi följde. I början av årbyspåret var vädret såpass att vi kunde lätta på regnkläderna. Fantastiskt härliga stigar med massor av härlig grönska.

Foto: Mikael Klingbjer

Foto: Mikael Klingbjer. Snabbpaus i Glömsta.

Foto: Mikael Klingbjer

Foto: Mikael Klingbjer. Behaglig jogg längs Torshällaån.

Ungefär 9 km in i dagen nådde vi Glömsta. En snabb paus innan vi satte iväg igen. Här följde ett lite småtrist avsnitt med en del asfalt. Upp mot Hemköp, vidare mot ån som vi följde bort till Eskilstunavägen som vi följde till rödljusen, sprang mot Nyby för att vika vid ån och följa grusvägen till en grusväg som viker upp mot Volvo. Vidare mot Hällby som passerades mot gårdar och skogar. Snart var vi på härliga grusvägar och stigar igen.

Fantastiskt fina stigar genom skogarna runt Hällby. Vi lufsade på. Efter 23 km klev Erik av – ett knä som strulade. Trist, men rätt beslut.

Vi for vidare genom skogarna och snart var vi framme i Stenby. Asfalt. Äsch. Snart mer skog och åker. Johan har hittat en härlig etapp. Ett parti som tidigare varit skog – numera kalhygge. Svårforcerat underlag med lite motlut. Här steg pulsen.  Härligt på något konstigt vis.

Foto: Johan Dalkvist. Tung, obanad löpning på kalhygge.

Foto: Johan Dalkvist. Tung, obanad löpning på kalhygge.

Färden gick vidare mot Rosenfors där vi möttes upp av Kerstin, Niklas och Simon. Genom delar av Skogstorp, upp mot skogen och snart var vi i skogarna i Skjulsta och styrde kosan mot Vilsta för efterlängtat fika.

Väl framme avnjöts diverse delikatesser som glass, godis, smörgås, godbit, hamburgare. Perfekt påfyllning efter 33 km.

Foto: Niklas Holmström. Go-fika i Vilsta.

Foto: Niklas Holmström. Go-fika i Vilsta.

Efter pausen pinnade vi vidare efter Vilstapåret och vek av mot Hugelstas vidder. Micke och Maria blev kvar vid Vilstastugan efter distanspers, Johan anslöt vid stugan. Såhär långt hade det börjat bli lite tungt för en del och bitvis hamnade man i bubblan.

Efter ett par km på grusvägar mötte vi upp med Stefan som kom med pigga ben och pratsug. Vi styrde kosan efter knöliga grusvägar och drog oss längre och längre in i skogarna. Efter några km (44 totalt tror jag – hittade nog in lite i bubblan jag också) dök kerstin upp. Trevligt.

Foto: Niklas Holmström. Glada ETKare.

Foto: Niklas Holmström. Glada ETKare.

Foto: Niklas Holmström. Glada ETKare promenerar.

Foto: Niklas Holmström. Glada ETKare promenerar.

Ser man på kartan lite närmre kom det lite  felspringningar här. Konstigt. Trötta ben som försökte hänga med pigga Stefan och Kerstin. Vi sprang över ett kalhygge som bjöd på den där smått obehagliga torra dammiga luften som bara uppstår i kombinationen stark sol och just kalhygge. Tufft. Jobbigt. Men. Snart kom vi till en av dagens höjdpunkter, Hugelstakällan. Gnistrande klart källvatten – bara att bälga i sig. Underbart efter hygget. Efter denna oas gick Peter och vi skilda vägar – han hade distanspersat redan vid 31.x km och stämplade ut på 50 km – grymt!

Foto: Niklas Homström. Underbara Hugelstakällan.

Foto: Niklas Homström. Underbara Hugelstakällan.

Någonstans här började jag mecka med pulsbandet som får bristfällig kontakt. Irriterande, för fukt var det gott om. Jag har också lite underliga tidsuppfattningar, inte helt klart vad som hände när. Men det var mycket stig. Mycket grusväg.

Anders hade det märkbart jobbigt och jag slöt upp med honom. ”Time on feet” viktigare än tempo i alla fall. Det blev lite ryckigt och en del så kallad ryssvila. Så fort vi kom ifatt bar det iväg, så Anders fick inte den vilan han behövde. Vi rebellade lite efter ett tag och började gå fram till de andra som väntade. ?

Foto: Niklas Holmström. Är det ultra får man gå i backarna. Och lite annars också.

Foto: Niklas Holmström. Är det ultra får man gå i backarna. Och lite annars också.

Vi släpper Kerstin och Niklas någonstans ute i skogarna. De vänder och ger sig tillbaka mot Rosenfors. Tack för idag!

Grusväg, grusväg, grusväg och stig. Så kändes det. Tempot märkbart lägre. Tyngre steg. Trötta, trötta fotsulor. Jag sprang med navigeringsfunktionen på, funkade fint, men med tanke på det låga tempot borde jag nog skippat uppdatering 1/sek för klockan klagade på batterit. Dessutom är det nog läget att betrakta navigeringen som nödlösning inte som verktyg. Funkade jättebra, det är inte det som är grejen, men det verkar suga en del batteri.

Vi snurrar runt vid ett grustag och här är i princip den enda etappen som Johan inte rekat – naturligtvis är det också här det dykt upp hinder som inte finns på kartor. Vi plumsar genom ett kärr och börjar misstänka att Kent varit med och ritat upp rutten.

Lång löpning efter grusväg. Långsamt tilltagande smällar från Hugelsta skjutfält. Anar närheten till stadskärnan. Härligt. Anders frustar en del. Men krigar. Något ofantligt. Jag frågade honom strax innan 50 km om han inte skulle följa med Peter och ordna med hemfärd. Jag fick ett långfinger och ett snett leende till svar. Rätt attityd! :-)

Nästan fem km genom härlig skog i slutet, innan vi slutligen kom fram till odlaren och pinnade på längs asfalten mot vattentornet. Upp till vattentornet och ned via den fina intervall-backen som finns där. Över djurgårdens gräs mot Ekängens IP och grusvägen som går där. Mot runstenen. Vårt mål.

Foto: Johan Dalkvist. Nöjda ETKare. I mål.

Foto: Johan Dalkvist. Nöjda ETKare. I mål.

Utav de nio som startade var det fem som fullföljde hela distansen. Johan, Henrik, Anders, Patrik och undertecknad. Jag stoppade klockan på 70.63 km som är lite mer än en km längre än jag sprungit tidigare. I runda slängar 640 hm och 9h 21m effektiv tid. Jag pausade för rasten vid Vilstastugan, men ingen annanstans. Jag sprang i en del ny utrustning, keps från Ronhill som gjorde jobbet elegant, Ronhill Trail Cargo Short på benen gjorde också jobbet elegant. På fötterna hade jag mina Salomon Sense Pro som är helt fantastiska för ändamålet. Jag har sprungit ultradistans i de flera gånger och inget annat än trötta fötter – vilket man inte kan skylla på skorna. Som näring använde jag Tailwind Nutrition som funkade ypperligt. Ingen irritation från magen. Jag fuskade lite eftersom jag fikade vid Vilstastugan, men jag upplevde aldrig någon dipp. Bra där! Klassikern med det långa namnet, min 12-liters racevest från Salomons S-lab fick agera logistisk lösning och den var – som vanligt – lysande.

Smått otippat lämnade jag mina X-kross hemma. Jobbigt bitvis med all vind. Man vänjer sig vid det härliga skyddet. :-(

Tack Johan, Mikael, Niklas och Peter för bilderna.

Vi ses om ett år igen!

Foto: Privat. Det här fick representera Blacksmith Ultra för mig. En riktig djävla fighter. Skitigt och tungt. Anders!

Foto: Privat. Det här fick representera Blacksmith Ultra för mig. En riktig djävla fighter. Skitigt och tungt. Anders!